Saturday, January 25, 2014

Klimatnationalism

Trots decennier av politiska ansträngningar och ett alltmer uppskruvat tonläge fortsätter världens utsläpp av växthusgaser att öka. Den främsta drivkraften är den snabba utbyggnad av kolkraft som sker i Kina och andra utvecklingsländer. Totalt planeras eller byggs just nu 1200 nya kolkraftverk i världen. Även om Kina hör till de länder som satsar mest på förnybar energi fortsatte man 2013 att bygga sex gånger så mycket kol som vindkraft och 27 gånger mer kol än solenergi. Anledningen är enkel, kol erbjuder massiva mängder energi till en låg kostnad. De nya kraftverk som byggs har relativt avancerad reningsteknik vilket minskar deras lokala miljöpåverkan även om utsläppen av koldioxid förblir intakta.

Inget i denna utveckling är okänt för svenska eller europeiska beslutsfattare. Samtidigt är det få som gör kopplingen mellan dessa alarmerande globala trender och den egna politiken. I ett utfall av vad som bäst skulle kunna beskrivas som ”klimatnationalism” handlar nästan all debatt istället om hur det egna landets utsläpp ska kunna minskas med hjälp av befintlig teknologi. Inte minst miljörörelsen har spelat en stor roll i att sprida föreställningen att allt som krävs för att rädda klimatet är ökade subventioner för förnybar småskalig energi i kombination med energieffektivisering och olika former av ”livsstilsförändringar”. Problemet är att de flesta vid närmare eftertanke inser att exempelvis energiskog aldrig skulle kunna skalas upp till en global nivå, åtminstone inte utan förödande konsekvenser för biodiversitet och vattentillgång. Detsamma gäller både vind- och vattenkraft vilka är beroende av lokala geografiska förutsättningar och vars kapacitet aldrig kan räcka i en värld där sju miljarder människor vill leva ett modernt liv. Istället för mer av samma behövs därför ett radikalt omtänk i energi- och klimatpolitiken. Först och främst handlar det om att flytta resurser från subventioner av befintlig teknologi till grundforskning, inte minst inom kärnenergiområdet. EU-kommissionens senaste förslag om att trappa ner på omställningen till förnybar energi är således högst välkommet. Tvärtemot vad Stefan Löfven och Åsa Romson nyligen argumenterade på DN Debatt är en sådan minskning rentutav en förutsättning för att Europa ska kunna ge ett verkligt bidrag till en global klimatomställning. Paradoxalt nog är det nämligen så att ju bättre omställningen till icke-skalbar förnybar energi lyckas i Europa, desto mindre aptit kommer Europas länder ha för kostsam grundforskning. Annorlunda uttryckt, ju mer man sopar framför den egna dörren, desto stoltare kommer man att bli och desto mer oförstående kommer man att bli inför varför utvecklingsländerna inte förmår följa samma väg.

I grund och botten handlar allt om att ta fram ny teknologi som kan ge världen stora mängder billig energi utan att producera växthusgaser. Endast genom sådan teknologi kan befintlig koldioxidintensiv infrastruktur pensioneras i förtid och en omställning komma till stånd även i de länder som inte tar klimathotet på allvar. Samtidigt, i takt med att Arktis smälter, brådskar det mer än någonsin i klimatfrågan. Just därför är det extra viktigt att vi äntligen gör upp med klimatnationalismen. Sverige står för mindre än en procent av de globala utsläppen av växthusgaser och hur mycket vi än minskar dessa så kan vi göra verklig skillnad först om vi fokuserar på att ta fram den typ av teknologi som skulle göra det möjligt för resten av världen att snabbt minska även sina utsläpp.

Saturday, January 11, 2014

Polar night

I guessed it was just a matter of time but today I finally found myself on the same flight as Sweden’s jet-setting foreign minister Carl Bildt (seated at the first row of course, but not boarding last as one would have expected).

Otherwise, 2014 has come to a good start after two very relaxing weeks on the Arabian Peninsula. Yesterday I conducted that long-dreaded interview for “Dokument Inifrån” and, even if I felt a bit robot-like sitting there in the bright spotlight, I think it will be a very interesting programme. Yesterday, I also had the chance to take the train back to Örebro for a couple of Staropramen and good talks about times past. It is somewhat incomprehensible to think that ten years will soon have passed.

As soon as the aircraft begins its descent into Kiruna, the sun will set and this very short Saturday will turn into dark polar night. The forecast suggests that some aurora borealis might be visible and I have the camera ready in my jeans pocket just in case. With the exception of a short Skåne-trip planned for the middle of the month, we intend to stay in the High North until 31 January when the winter clothes go back into the wardrobe and it is time to head out on the road again with Sri Lanka as our first stop. And for those wondering, we will indeed all come back to Seoul but first in the wee hours of 27 February - just in time for my annual introductory lecture for the incoming UPEACE students.

Labels: