Klimatnationalism
Trots decennier av politiska ansträngningar och ett alltmer uppskruvat tonläge fortsätter världens utsläpp av växthusgaser att öka. Den främsta drivkraften är den snabba utbyggnad av kolkraft som sker i Kina och andra utvecklingsländer. Totalt planeras eller byggs just nu 1200 nya kolkraftverk i världen. Även om Kina hör till de länder som satsar mest på förnybar energi fortsatte man 2013 att bygga sex gånger så mycket kol som vindkraft och 27 gånger mer kol än solenergi. Anledningen är enkel, kol erbjuder massiva mängder energi till en låg kostnad. De nya kraftverk som byggs har relativt avancerad reningsteknik vilket minskar deras lokala miljöpåverkan även om utsläppen av koldioxid förblir intakta.
Inget i denna utveckling är okänt för svenska eller europeiska beslutsfattare. Samtidigt är det få som gör kopplingen mellan dessa alarmerande globala trender och den egna politiken. I ett utfall av vad som bäst skulle kunna beskrivas som ”klimatnationalism” handlar nästan all debatt istället om hur det egna landets utsläpp ska kunna minskas med hjälp av befintlig teknologi. Inte minst miljörörelsen har spelat en stor roll i att sprida föreställningen att allt som krävs för att rädda klimatet är ökade subventioner för förnybar småskalig energi i kombination med energieffektivisering och olika former av ”livsstilsförändringar”. Problemet är att de flesta vid närmare eftertanke inser att exempelvis energiskog aldrig skulle kunna skalas upp till en global nivå, åtminstone inte utan förödande konsekvenser för biodiversitet och vattentillgång. Detsamma gäller både vind- och vattenkraft vilka är beroende av lokala geografiska förutsättningar och vars kapacitet aldrig kan räcka i en värld där sju miljarder människor vill leva ett modernt liv. Istället för mer av samma behövs därför ett radikalt omtänk i energi- och klimatpolitiken. Först och främst handlar det om att flytta resurser från subventioner av befintlig teknologi till grundforskning, inte minst inom kärnenergiområdet. EU-kommissionens senaste förslag om att trappa ner på omställningen till förnybar energi är således högst välkommet. Tvärtemot vad Stefan Löfven och Åsa Romson nyligen argumenterade på DN Debatt är en sådan minskning rentutav en förutsättning för att Europa ska kunna ge ett verkligt bidrag till en global klimatomställning. Paradoxalt nog är det nämligen så att ju bättre omställningen till icke-skalbar förnybar energi lyckas i Europa, desto mindre aptit kommer Europas länder ha för kostsam grundforskning. Annorlunda uttryckt, ju mer man sopar framför den egna dörren, desto stoltare kommer man att bli och desto mer oförstående kommer man att bli inför varför utvecklingsländerna inte förmår följa samma väg.
I grund och botten handlar allt om att ta fram ny teknologi som kan ge världen stora mängder billig energi utan att producera växthusgaser. Endast genom sådan teknologi kan befintlig koldioxidintensiv infrastruktur pensioneras i förtid och en omställning komma till stånd även i de länder som inte tar klimathotet på allvar. Samtidigt, i takt med att Arktis smälter, brådskar det mer än någonsin i klimatfrågan. Just därför är det extra viktigt att vi äntligen gör upp med klimatnationalismen. Sverige står för mindre än en procent av de globala utsläppen av växthusgaser och hur mycket vi än minskar dessa så kan vi göra verklig skillnad först om vi fokuserar på att ta fram den typ av teknologi som skulle göra det möjligt för resten av världen att snabbt minska även sina utsläpp.
Inget i denna utveckling är okänt för svenska eller europeiska beslutsfattare. Samtidigt är det få som gör kopplingen mellan dessa alarmerande globala trender och den egna politiken. I ett utfall av vad som bäst skulle kunna beskrivas som ”klimatnationalism” handlar nästan all debatt istället om hur det egna landets utsläpp ska kunna minskas med hjälp av befintlig teknologi. Inte minst miljörörelsen har spelat en stor roll i att sprida föreställningen att allt som krävs för att rädda klimatet är ökade subventioner för förnybar småskalig energi i kombination med energieffektivisering och olika former av ”livsstilsförändringar”. Problemet är att de flesta vid närmare eftertanke inser att exempelvis energiskog aldrig skulle kunna skalas upp till en global nivå, åtminstone inte utan förödande konsekvenser för biodiversitet och vattentillgång. Detsamma gäller både vind- och vattenkraft vilka är beroende av lokala geografiska förutsättningar och vars kapacitet aldrig kan räcka i en värld där sju miljarder människor vill leva ett modernt liv. Istället för mer av samma behövs därför ett radikalt omtänk i energi- och klimatpolitiken. Först och främst handlar det om att flytta resurser från subventioner av befintlig teknologi till grundforskning, inte minst inom kärnenergiområdet. EU-kommissionens senaste förslag om att trappa ner på omställningen till förnybar energi är således högst välkommet. Tvärtemot vad Stefan Löfven och Åsa Romson nyligen argumenterade på DN Debatt är en sådan minskning rentutav en förutsättning för att Europa ska kunna ge ett verkligt bidrag till en global klimatomställning. Paradoxalt nog är det nämligen så att ju bättre omställningen till icke-skalbar förnybar energi lyckas i Europa, desto mindre aptit kommer Europas länder ha för kostsam grundforskning. Annorlunda uttryckt, ju mer man sopar framför den egna dörren, desto stoltare kommer man att bli och desto mer oförstående kommer man att bli inför varför utvecklingsländerna inte förmår följa samma väg.
I grund och botten handlar allt om att ta fram ny teknologi som kan ge världen stora mängder billig energi utan att producera växthusgaser. Endast genom sådan teknologi kan befintlig koldioxidintensiv infrastruktur pensioneras i förtid och en omställning komma till stånd även i de länder som inte tar klimathotet på allvar. Samtidigt, i takt med att Arktis smälter, brådskar det mer än någonsin i klimatfrågan. Just därför är det extra viktigt att vi äntligen gör upp med klimatnationalismen. Sverige står för mindre än en procent av de globala utsläppen av växthusgaser och hur mycket vi än minskar dessa så kan vi göra verklig skillnad först om vi fokuserar på att ta fram den typ av teknologi som skulle göra det möjligt för resten av världen att snabbt minska även sina utsläpp.
posted by Rasmus Karlsson at 14:19
4 Comments:
Spot on Rasmus! Västvärlden ger tyvärr ett dåligt exempel för utvecklingsländerna. På flera sätt! Inte bara att de förbrukar mest resurser men att de nu driver på fel sorts lösning p g a lokal- och nationalpolitik. Beklagligt!
Tack för support!
Nu tänker jag lite som byråkraten i Lorry då Peter Dalles glade Sundbybergsuppfinnare stövlar in på Patentverket med sin nya lysande uppfinning. - Men tänk nu om förändrad solaktivitet ger upphov till en ny "liten" istid, då kommer det ju inte att bli varmare utan snarare kallare och då kan vi ju köra på i ullstrumporna som vanligt. Satsa på lite gammal hederlig symbolpolitik!
Alldeles utmärkt bra, Rasmus!
Vi alla, inte minst miljömupparna, behöver påminnas om att vindkraft & biokraft aldrig kommer att kunna räcka till för att ge Jordens befolkning en anständig levnadsstandard i närheten av den vi har i Väst!
Själv är jag hoppfull om framtiden för kärkraft men oxå frustrerad över att debatten om det kraftslaget envisas med att ta sin utgångspunkt i den teknologinivå som våra befintliga kk-verk är baserade på.
Post a Comment
<< Home