AI-hotet behöver inga mördarrobotar
Emma Dahlin har rätt i en viktig sak (SvD 19/10): de procentsatser som cirkulerar om risken för mänsklighetens utrotning till följd av artificiell intelligens är inte vetenskapliga mätningar. De är subjektiva bedömningar som bör behandlas med stor försiktighet. Men därav följer inte att själva risken saknar teoretisk grund.
Det centrala argumentet handlar nämligen inte om enskilda
incidenter med dagens AI-system, utan om vad som kan hända när vi utvecklar
artificiell intelligens som överträffar människans förmåga att förstå och
förändra världen.
Här är begreppet instrumentell konvergens avgörande.
Oavsett vilka slutliga mål en artificiell superintelligens har kan det vara
rationellt för den att eftersträva vissa delmål: att undvika att bli avstängd,
skaffa resurser och framför allt öka sin egen intelligens och
beräkningskapacitet. Om den dessutom kan förbättra sin egen konstruktion
uppstår möjligheten till en rekursiv, självförstärkande utveckling där varje
framsteg underlättar nästa.
Det är här vi måste frigöra oss från populärkulturens
föreställningar om mördarrobotar. Den yttersta risken är inte att en
artificiell intelligens börjar tycka illa om människor. Det är att mänsklighetens
undergång blir en oavsiktlig bieffekt av dess strävan efter helt andra mål.
En superintelligens skulle exempelvis kunna utveckla
teknologi för att på molekylär nivå omvandla jordens materia till
beräkningsstrukturer, så kallat computronium. I ett sådant scenario
förlorar människan inte ett krig. Hon förlorar förutsättningarna för liv,
ungefär som andra arter har förlorat sina livsmiljöer till följd av mänsklig
verksamhet, utan att deras utrotning någonsin varit vårt egentliga syfte.
Detta är ingen förutsägelse. Varje led i resonemanget kan
ifrågasättas, och filosofen Joe Carlsmith har utförligt analyserat just de
antaganden som måste vara uppfyllda för att avancerad AI ska kunna leda till
permanent mänsklig kontrollförlust i en antologi nyligen utgiven på Oxford
University Press. Att sådana scenarier inte kan tilldelas någon tillförlitlig
sannolikhet innebär inte att argumenten kan avfärdas.
Här finns också ett djupare politiskt problem. Demokratins
kanske främsta styrka är att den erkänner vår mänskliga felbarhet. Vi kan fatta
fel beslut, men också ompröva dem, byta regeringar och lära av våra misstag.
Denna möjlighet till korrigering förutsätter emellertid att misstagen inte är
oåterkalleliga.
Med existentiella risker ställs denna logik på sin spets. Vi
kan inte experimentera med mänsklighetens framtid och utvärdera resultatet i
efterhand. Men osäkerheten gör det också svårt att avgöra vilka risker som
motiverar att utvecklingen begränsas, eftersom dessa måste vägas mot den
potentiella nyttan av avancerad artificiell intelligens inom allt från
energiforskning till medicin.
Det är detta som gör frågan så svår. Vi behöver kunna fatta gemensamma beslut om risker som vi varken kan beräkna eller korrigera i efterhand. Det kräver ett långtgående internationellt samarbete som i dagens geopolitiska läge framstår som alltmer avlägset. Men att problemet saknar enkla lösningar gör inte risken mindre verklig.
Labels: research



















