Saturday, June 06, 2009

All Hands Hoay!

Tomorrow Sweden and most other countries in the union will vote for the European Parliament. Unlike earlier elections, in which I always have felt certain about voting for the Greens, this year has made the choice a bit more difficult.

Founded in 2006, the Swedish Pirate Party has rapidly grown into a serious contender with polls indicating that it could win as much as eight percent of the vote, giving it up to two seats in the parliament. Unlike other similar parties that quickly have gained (and then lost) electoral fame, it is worth nothing that the Pirate Party has a member base of more than 48 000 people, making it the third largest party in Sweden in terms of membership.

I signed up about a year ago, mostly as a reaction to the raft of new repressive laws that were being enacted at the time, most notably the electronic surveillance legislation known as “Lex Orwell”. Since then, the downward spiral has continued with IPRED being written into national law (giving private companies police-like authority) and then the grossly unfair verdict against The Pirate Bay which suggests that simply linking to proprietary material is a criminal act, implying among other things that this very blog post is illegal since it now has a link to TPB.

Since I decided to join, I have found myself in a number of heated debates. Friends and colleagues have tried to persuade me about how culturally barren a world without copyright would be or about the imminent dangers posed by Islamic terrorism. Too often have these debates degraded into the classic frontlines and the all too narrow question of how certain artists or authors are to be paid. This is not, and has never been, a question of how to financially support the production of literature, music or movies. It is a question of to what extent we are prepared to violate basic democratic freedom in order to satisfy commercial interests. It is a question of what defines democracy itself, of what our ideals truly mean when they are tested. As I have argued before, I believe that for democracy to triumph and ultimately become universal, it is pivotal that it remains true to its values.

If Sweden cannot live without monitoring the internet, how can we expect China to? If we today believe that the government has the right to intercept any international phone call in the pursuit of a marginal terror threat, what would we not be ready to do if there was indeed a major terror incident? How come that our commitment to our values and our readiness to sacrifice is so completely off-the-scale compared to what for instance the civilian population of London showed during the Blitz? Why cannot anyone stand up and say that democracy does not come for free?

I hope YOU do. Tomorrow.

3 Comments:

Blogger //M said...

Tre snabbt nedskrivna kommentarer. Blev visst för mycket för det här kommentarsfältet, så jag delar upp dem i två poster:

För det första, du har givetvis rätt i att Sverige inte ska övervaka internet. Men du har fel i att domen mot TPB var grovt orättvis. Du har alltför lättvindigt köpt TPB:s försvar, att de bara tillhandahåller länkar. Det var inte detta de blev dömda för, de blev dömda för att underlätta piratkopiering.

Det är inte länkarna i sig som gör TPB till ett kraftfullt verktyg för piratkopierare, utan den avancerade databasen parat med den uppenbara oviljan att plocka bort upphovsrättsskyddat material. Givetvis, TPB har rätt i sak att deras tekniska lösning inte skiljer sig nämnvärt från exempelvis Googles, men skillnaden är att Google anstränger sig för att plocka bort olämpligt material från sin databas. Det gör inte TPB.

Ergo, TPB underlättar piratkopiering, och även om det nu inte hade varit deras ursprungliga syfte åker de ändå dit på eventuellt uppsåt (om jag minns min juridik rätt).

Domen tycks därför i mina ögon helt rimlig (juridiskt oskolade ögon, ska erkännas, men den principiella poängen kvarstår även om jag snubblar på det juridiska).

För det andra, din konsekvensbaserade argumentation är problematisk. Den relevanta frågan här och nu är inte om kulturen riskerar att utarmas, den relevanta frågan är om enskilda rättighetsinnehavare ska vara fria att själva välja hur de vill ta eller få betalt, eller om staten ska tvinga var och en att ge upp sin upphovsrätt.

Den senare lösningen, som du tycks förespråka, är en grov kränkning av våra grundläggande rättigheter. Att frånta enskilda kulturarbetare rätten till kontroll över sitt eget arbete är rimligen inte bättre än att frånta exempelvis sjuksköterskor rätten till en rimlig lön för sitt arbete. Men visst, om du tycker staten ska tvinga även sjuksköterskor att jobba gratis så. De kan ju alltid leva på dricks från välvilliga patienter, som kulturarbetarna kommer behöva göra om du tar ifrån dem deras upphovsrätt.

7:56 pm  
Blogger //M said...

För det tredje, och det är här det blir intressant, vi har här en konflikt mellan två viktiga värden; rätten till skydd av privatlivet och rätten till skydd för egna verk. Det tycks dessutom som om den tekniska utvecklingen gjort det omöjligt att skydda upphovsrätten utan att samtidigt kränka människors privatliv. Och för att återvända till inledningen av mitt inlägg: du har givetvis rätt i att Sverige inte ska kränka människors privatliv, eller, mer konkret, övervaka internet.

Men därur behöver vi inte dra slutsatsen att upphovsrätten måste ge vika. Den slutsats vi ska dra är istället att viktiga värden ibland krockar, att vi kan tvingas prioritera mellan dem, samt att vi inte kan förvänta oss underverk av vår lagstiftning.

Vad vi måste göra är helt enkelt att värna båda dessa värden. Vi måste behålla upphovsrätten i sin nuvarande form. Men samtidigt måste vi förbinda oss att inte övervaka internet för att beivra upphovsrättsbrott, trots att det kommer göra upphovsrättsskyddet något tandlöst.

Resultatet? Vi kommer se en hel massa piratkopiering och vi kommer därmed se upphovsrättsinnehavare kränkas. Men det kommer åtminstone inte vara staten som kränker dem genom att tvinga dem ge upp sin upphovsrätt. Det kommer vara enskilda människor som efter egen moralisk övertygelse väljer att följa eller inte följa lagarna.

Staten gör dessutom vad den kan genom att, vilande på sin normerande makt, markera vad som är rätt och vad som är fel. Därigenom upprätthålls åtminstone en rimligt stor marknad av människor som vill göra rätt för sig och betala den som vill ha betalt för sitt verk. Och framför allt, därigenom undviker vi åtminstone att legitimera piratkopiering.

Måhända kriminaliserar vi därmed en ungdomsgeneration, som det har sagts. Men so what? Jag går mot rött dagligen, men jag kräver därför inte att lagen ska ändras. Jag förstår att det jag gör är fel och jag förstår också att en lag som förbjuder mig att gå mot rött måste finnas.

Samtidigt förstår jag att lagstiftning är komplicerad, att vissa lagar måste finnas även om de inte efterföljs, att alla lagar inte kan beivras och, framförallt, att lagstiftning inte kan göra underverk. Vi kan inte kalla det ett misslyckande att några går mot rött och andra väljer att ladda ned illegalt, vi får helt enkelt acceptera lagars begränsade makt och, framförallt, alltid hålla i huvudet att det ibland finns andra och högre värden som måste prioriteras före beivran av enskilda lagbrott. Som till exempel skyddet av den privata integriteten.

Vi måste helt enkelt vända både upphovsrätten och individens integritet, och, motvilligt eller ej, acceptera att skyddet av vårt privatliv begränsar vår möjlighet att beivra upphovsrättsbrott. Men vi ska inte ändra upphovsrättslagarna eller frånta kulturarbetare rätten att själva välja hur de vill ta betalt för sina verk. Det vore lika ovärdigt en demokratisk rättsstat som det vore att övervaka internet.

7:56 pm  
Blogger Rasmus said...

Först och främst, det är sådana här kommenterar som gör det värt att ha en blogg. Tack! Till skillnad från originalposten som jag skrev ihop som hastigast hos föräldrarna i Kalmar kräver din kommentar en del eftertanke.

Tyvärr är jag rädd att jag hinner avsätta den tid som krävs för närvarande men kortfattat vill jag säga att jag i princip håller med dig. Jag vill inte avskaffa upphovsrätten och det är olyckligt om min bloggpost förstås så. Tvärtom tycker jag att kommersiellt mångfaldigande av andras verk alltjämt ska vara förbjudet och att det också ska beivras. Beträffande icke-kommersiell fildelning tycker jag att den situation som rådde för några år sedan i grund och botten var acceptabel givet den värdekonflikt som du mycket riktigt ritar upp.

Beträffande domen mot The Pirate Bay står jag dock fast vid att den var ”grossly unfair” även om jag kanske inte gav de bättre skälen därtill i bloggposten. Först och främst finner jag det mycket konstigt hur någon kan dömas för medhjälp till brott när inget huvudbrott bevisats. Visserligen kan man tycka att det är en juridisk spetsfundighet då folk alldeles uppenbart har spridit upphovsrättsskyddat material via The Pirate Bay. Samtidigt öppnar domstolens resonemang för helt galna implikationer, t.ex. att Porsche bör dömas till medhjälp för fortkörning (deras bilar har helt klart använts för fortkörning). Vidare finner jag åklagarens mycket höga skadeståndsanspråket främmande för svensk rättstradition och alldeles uppenbart konstruerat enbart i avskräckningssyfte.

Det stämmer att vi i vår vardag begår många småbrott men att vi inte enbart av den anledningen bör ändra lagen. Däremot tycker jag att din analogi med att gå mot rött haltar betänkligt. Problemet här är väl snarast att det mycket starka särintresse som hetsat fram en ensidig betoning av ”upphovsrättssidan” av din demokratiekvation. Det finns inga miljardföretag som vill sätta igång och privatspana mot individer som går mot rött och sedan skicka hot om dryga vitesbelopp till dessa.

Ungefär så.

11:06 am  

Post a Comment

<< Home